AnnCatrin

bild; google.se

efter kvällens avsnitt av efterlyst började en serie om femta, Half ton teen. som handlar om två tonårspojkar som väger nästan ett halvt ton, alltså lika mycke som en normal fullvuxen häst. EN HÄST! jag satt mest och gapade genom hela programmet för det känns helt otroligt. sure, jag är överviktig och enligt mitt bmi räknas de som fetma men de är inte ens i närheten och varje gång jag ser ett sådant program påminner jag mig själv att jag ALDRIG KOMMER LÅTA DE HÄNDA! mitt problem likt deras är att jag älskar mat, de är ett "nöje" för mig. en fredags kväll med mina vänner kan tillbringas på mcd där vi äter pratar och umgås. jag njuter en söndagkväll liggandes i soffan med choklad, cheese balls och läsk, för hur konstigt de än låter så mår jag bra DÅ. efter en tömd chokladkaka, sista cheeseballen intryckt i käften och ett rap efter den sista droppen colan så kommer ångesten. en väg vore att trycka fingrarna i halsen och spy upp de men med tanke på att jag har ett motto som lyder "låt ingen mat gå till spillo" så är de inte den vägen jag väljer, jag väljer ångesten - hatet mot mig själv, att jag låter mig själv göra de mot mig själv! oavsett vilken väg jag väljer så är de ett missbruk, en ätstörning. för något år sen så va ätstörning för mig när man just körde fingrarna i halsen efter man ätit en mini macka och man va lika smal som en pinne. jag visste inte att motsatsen till de också var en ätstörning!
jag är en av dom som ser mat godis chips och läsk som tröst. något jag kan unna mig, något jag gör mig förtjänt av och de är inte som straff, tvärtom, som belöning. och de är långt ifrån sunt! många gånger kan jag skämta bort grejer som har med vikt att göra, jag kallar mig själv fetmabulle, hellre de än att någon annan gör de före mig! varje gång jag ser en bild tagen på mig, sittande som stående blir jag lika förvånad. ser jag ut sådär? för inte stod de att kameran lägger på 5-10kg på en bild på produktinfon??

två gånger har jag börjat på viktväktarna för att lyckas bli smal, och med att vara smal vet vi ju alla att då kommer lycka, eller? två gånger har jag också misslyckats, jag är idag på en högre vikt än när jag började på vv för första gången. jag skyller inte på vv - deras sätt att gå ner i vikt, för de funkar om man ger sig fan på de. problemet sitter i mig själv, jag kan vara motiverad till tusen men samtidigt finns den där tanken kvar att jag förtjänar en fet och stadig middag och självklart lite godis o snacks som efterrätt, efter efterrätten. likt vilken missbrukare som helst så den där tanken man har att "jag kommer skärpa mig efter de, bara denna lilla förtjänsten!" så blir de bara mer och mer. och eftersom man redan börjar, kan man smörja kråset rejält. en fd jobbis till mig frågade lite nervöst och stakigt "ac, du spyr väl inte upp maten?" och NEJ, de gör jag inte. kanske gör de mitt mat missbruk en aning mildrare?! men min tankeverkstad är helt skev.
programmet visade hur killarna genom gick en magsäcksoperation, gastric bypass vilket jag själv starkt övervägt. jag må väga ett x antal hundra kilo mindre, men mitt bmi visar på fetma och de gör att jag stämmer in på deras målgrupp. att hjärt&kärlsjukdomar plus diabetes finns i släkten är också en anledning till att jag stämmer in. en kommentar jag fått ang de är att jag väljer den enkla vägen, jag kan klara att gå ner i vikt på egen hand. vv, gi eller någon annan långsiktig diet! men av vad jag läst och hört om de här operationerna så är de långt ifrån en enkel väg, må hända att de är en enkel väg på vågen men även här gäller de att man har motivation, att man ändrar sin livsstil för att inte hamna i gamla mönster igen.
vare sig jag väljer vv varje onsdag eller en magsäcksoperation så måste tankesättet ändras! genom att inse de, hoppas jag att jag är på rätt väg mot ett sundare liv. att slippa oroa min familj med sjukdomar och allt vad övervikt innebär!

hej, jag heter AnnCatrin och jag använder mat som tröst. jag är livrädd för vad folk tycker och tänker om mig! och jag nedvärderar mig själv pga rädsla för att andra ska göra de, bara för min vikt. - hej AnnCatrin


skulle de finnas mindre problem, diskriminering och människor som mår dåligt av samma sak som jag, om vi alla levde efter att vi har alla samma värde, stor som liten. svart som vit?? eller gör vi oss själva till offer?

inget av de jag skrivit bör ses som stötande, detta är mina egna tankar kring mig själv och min vikt. egentligen så vet jag inte så mycke.. om något!